Stäng
Prolog
I DEN DJUPASTE AVGRUNDEN av hans levnads bana, den natt han möter Odjuret, faller det Ulvbjörn in att han har varit lika rädd en gång tidigare. Vid fyra års ålder, och hans bror hade ropat ur djupet på hjälp. Tormod låg där nere, med blodiga ben och en överkropp som dränktes av skuggor. Ulvbjörn hade skådat ner i underjorden, ner genom snår och grenar och mossa och sett hur den ett år yngre brodern dog, eller kanske hämtades.
Han minns skräcken och han minns den spindel som sprang över hans öga när han lutade sig fram och slet sönder dess väv i sin iver att kunna se ännu mer, ännu längre ned i underjorden. Han kan inte erinra sig om han hade tyckt om sin bror, om fyraåringar verkligen kände något för treåringar, men han minns hur rädd han hade varit. Rädd för det okända, för det långa fallet ned och för dem som levde i klyftans dödsskugga. De som dragit Tormod i djupet och sedan slukade hans kropp.
När allt var över hade bygdens stormän offrat ett svin, ett av deras egna svin, och hällt blodet i avgrunden. Sedan kommer han inte ihåg något mer.
Nu är han mycket äldre och visare, men hanär vigd åt det som de kristna säger är ont. Han står i den döda staden, i den sal där inget hörs mer än monstrets väsande stämma och ljudet från de tunga droppar träskvatten som faller från hans klädnad och slår hårt mot stengolvet och ekar.
Varelsen säger:
Du känner mig, och du vet att jag är värd att frukta. Jag är inte ensam, även om jag är allena här. Jag, bara jag, i mörkret med mitt hat. Jag har systrar. De vistas osedda i ödemarkerna där i forna tider Orden uttalades och där riterna hölls heliga. Ni kan höra oss viska i vinden och mumla i den kalla marken. Våra händer kramar era tankar och era strupar, men ni ser oss inte. Endast ett ringa fåtal av vårt släkte, de mest dådkraftiga och de mest olyckliga, har verkligen sökt sig till era städer och vilat i era bäddar; vi andra är ännu alltför svaga. Nej, vi väntar i våra hallar och i våra högar, väntar på att vår tid skall komma åter.
Då skall vi vandra som vi en gång vandrade, döda som vi fordom dödade, och mörkret skall sänka sig över skogar och fält. Våra svarta torn skall resa sig mot månen och stjärnorna, och vi skall dansa på krönen med händerna mot himlen.
Ulvbjörn förstår inte mycket av vad han hör. Orden finns i honom, men de har ingen mening. Torn och måne och viskningar. Okända ting. Han undrar varför odjuret inte slukar honom, varför hon inte sliter sönder honom med sina klor,varför han måste stå här och se det vedervärdiga och inte kunna göra något. Han undrar vad han förväntas ta sig till, om det är gudarnas vilja att han skall springa in i det stora kalla mörkret och låta sig dräpas eller sätta sig ned på stenarna och vänta eller lägga sig raklång framstupa på golvet och bönfalla monstret att skona hans liv. Det faller honom inte in att gripa svärdet och klyva varelsen mitt itu. På något sätt vet han att det inte skulle lyckas.
Odjuret väser till honom. Det stirrar på honom, och han stirrar på monstret, stirrar rakt in i dessa mörka ögonhålor där en svart glöd andas hat.
Kapitel 1
HAN FÖDDES I SVEARNAS land som äldste son till Vamod och Inga. Ulvbjörn kallades han för att Vamod såg styrka och makt i hans blick och hans nävar första gången han visades upp för fadern när Inga låg blodig på bädden. Det var ett nytt namn. Farfadern hette Björn och det hade varit det självklara namnet att skänka den nyfödde, men Vamod tillhörde de stolta hövdingar som drömde om lindormars guld och avundades skogens glupande bestar deras kraft. Därför blev det Ulvbjörn.
Pojken växte upp till en långsmal yngling med hårda nävar, mörkblont hår och ljusblå, nyfikna ögon. Folket där hemma liknade honom vid en ung och spretig gran, ett kraftigt lillträd som man skulle akta sig för att komma alltför nära eftersom det kunde stickas, men som man gärna kunde flina åt på avstånd, än så länge. Ulvbjörn hade otur eftersom talet flöt tungt i hans mun och han hade svårt att få orden ur sig. Ljuden stockade sig i hans strupe och ville inte komma fram, och därför trodde folk att han var dum, blyg och lite galen, en som gick och stirrade i marken och aldrig skulle ha lycka hos kvinnor när han blev äldre. Men han hade också tur, ty han levde i den fagra del av sveaväldet som behärskades av götiska herremän och kungar, där skogen och ödemarkerna hade gett vika för vida fält och där två långa armar av vatten grävt sig in i landet från det östra havet. Det var en rik bygd med stora gårdar och högmodiga bönder som sneglade avundsjukt på varandra.
Ulvbjörns land omfamnades av skogar, frostiga och vita om vintern och gröna och taggiga om sommaren. På slätterna vid havsvikarna, sjöarna, åarna och strömmen hade skogsbältet besegrats av årder, hacka och trälaslit. Här hade folket och de goda makterna upprättat sitt frodiga välde, och för var mansålder som gick utvidgades det ytterligare på vildmarkens bekostnad. Det var långt mellanåkrarna och tunen, men inte alltför långt, och för den som fruktade skogarna gick det alldeles utmärkt att sky dem för jämnan. Gårdarna förenades av öppna stigar och segelbara farleder men än mer av de blods- och vänskapsband som knöts mellan bönderna och deras hövdingar. Det var de som skapade och gav liv åt bygden – herrarna till Stang, Ingeldstad, Ledaberg, Borg, Svintuna, Ringstad, Högaby, Njärdevi, Tora, Ljonga och alla de andra husen. Bonden och stormannen, inte slätten och vattnet. Bygden var formad av generationers slit och blodig kamp, av dåd som besjöngs och återberättades i det oändliga, dåd som hamrade och smidde de starka järnband som förenade folket. Alla stormän tyckte förvisso inte om varandra. Det var oundvikligt att illvilja spirade mellan gårdarnas inbyggare, men de band som förenade var likväl starkare än de eggar som högg dem itu.
Som en hög, mörk sköld av träd och sten, avskärmande bygdens folk från de svear som levde i norr, utbredde sig den väldiga Kolmarden. Här fanns varken trälar, bönder eller hövdingar. Här härskade mörkret, det stora okända som människor och asar bekämpade med fredliga och krigiska medel. Kolmarden var visserligen lätt att nå för envar på gårdarna, men få män utom den erfarne jägaren eller den våghalsige gav sig till skogen om han inte måste.
Det var likadant i söder, men här var det okända mindre hårt och mindre ont. De sydliga obygderna var inte alls lika bergiga och svårgenomträngliga; de omslöt nybyggarlandet vid åarna och sjöarna för att så småningom breda ut sig till ett än vidare och farligare land än Kolmarden, men så långt i söder färdades få hövdingar och än färre bönder. Den som till äventyrs ville fara i söderled, mot danernas land, gjorde det längs kusten, i båt.
Skogarna var obygd, gårdarna var bygd, och den viktigaste av alla bygder i Ulvbjörns värld var den som kretsade kring Borg, fadern Vamods gård. Vamod var bredare om bringan än någon man i hela bygden, fet och präktig och med stort, spretigt skägg, men kroppstyngden hindrade honom ingalunda från att rida omkring och jaga så fort ett tillfälle yppade sig. Med plirande ögon, bullrande skratt och håret för jämnan okammat såg han ut som självaste asen Tor måste ha tett sig efter ett dryckesslag hos jättarna, något Vamod själv var medveten om och gärna påpekade. Ulvbjörn såg honom mest från avstånd, med karlar och trälar mellan sig och fadern, och när deras blickar möttes var det inte mycket värme i dem. Vamod hade fått två söner och mist den ene. Den andre var inte mycket att hoppas på.
Om Ulvbjörn var en källa till bitterhet var Borgen källa till stolthet. Gården hade rests året efter det att gamle Björn fallit, och egentligen var Borg det enda Vamod hade att yvas över. Några stora bragder hade han inte utfört. Hans rikedom och hans hus var likväl nog för att göra den trinde storbonden till bygdens mest avundade man. Det hände inte sällan att folk från andra sidan Kolmarden och från skogarna i nordväst sökte sig till Borg för att sitta på de långa bänkarna och dricka i Vamods hall, delta i hans offer och höra skaldernas historier till ljudet av välspända strängar.
Om det inte varit för den skatt som Björn hade rövat ihop under härtåg till andra sidan havet skulle Vamod aldrig ha kunnat undfägna så många män – men detta var inget man talade högt om på Borg. Väl medveten om skillnaden i ära mellan de gamle och sig själv gav Vamod aldrig sken av att ha fadern att tacka för någonting. Han påpekade hellre med eftertryck att det var han själv och ingen annan som byggt Borg, och att Borg var den största och präktigaste hallen öster om Vättursjön. Och det var ju sant. Vamod hade brutit upp från det gamla huset och rest sig en präktig hövdingaboning mitt i bygden, och för det var han värd all ära.
Billiga böcker