Stäng
1
Jag känner mig alltid ensammare när det är kallt.
Kölden utanför fönstret påminner mig om kylan från min egen kropp. Jag är angripen från två håll. Men jag kämpar ständigt emot, både mot kylan och mot ensamheten. Det är därför jag hugger upp en vak i isen varje morgon. Om det stod någon med en kikare ute på den infrusna fjärden och såg vad jag höll på med skulle han tro att jag var galen och att jag höll på att förbereda min egen död. En naken man i den isande kylan, med en yxa i handen, på väg att hugga upp en vak?
Egentligen kanske jag hoppas att det en dag ska finnas någon där ute, en svart skugga mot allt det vita, som ser mig och undrar om han ska hinna ingripa innan det är för sent. Men det är inte nödvändigt att rädda mig eftersom jag inte har för avsikt att begå självmord.
Tidigare i livet, i samband med den stora katastrofen, hände det att förtvivlan och vreden blev så stark att jag övervägde att göra slut på mig själv. Men jag försökte aldrig. Fegheten är en trogen följeslagare i mitt liv. Då som nu tänkte jag att livet handlar om att inte släppa taget. Livet är en bräcklig gren över en avgrund. Där hänger jag så länge jag orkar. Sedan faller jag ner, jag som alla andra, och jag vet inte vad som väntar. Finnsdet någon där nere som tar emot mig? Eller är det bara ett kallt och hårt mörker som rusar emot mig?
Isen ligger.
Vintern är sträng detta år, i början av det nya tusentalet. I morse när jag vaknade i decembermörkret tyckte jag mig höra hur isen sjöng. Jag vet inte varifrån jag har fått föreställningen att isen kan sjunga. Kanske var det något som min morfar, som var född här ute på skäret, sa till mig när jag var liten.
Men jag vaknade i mörkret av ett ljud. Det var inte katten eller hunden. Jag har två djur som sover djupare än vad jag gör. Min katt är gammal och stelbent och min hund är stendöv på höger öra och har starkt nedsatt hörsel på det vänstra. Jag kan smyga förbi honom utan att han märker det.
Men det där ljudet?
Jag försökte orientera mig i mörkret. Det tog en stund innan jag insåg att det måste vara isen som rörde sig, trots att den ligger decimetertjock här inne i viken. Förra veckan, en dag när jag var oroligare än vanligt, gick jag ut mot kanten där isen möter öppet hav. Den låg då över en kilometer bortom de yttersta skären. Isen borde alltså inte kunna röra sig här inne i viken. Menden lyfte och sänkte sig, den knakade och den sjöng.
Jag lyssnade på ljudet och tänkte plötsligt att livet har gått mycket fort. Nu är jag här. En man på 66 år, ekonomiskt oberoende, som bär på ett minne som ständigt plågar mig. Jag växte upp i en fattigdom som är omöjlig att föreställa sig idag i det här landet. Min far var en hunsad och överviktig servitör och min mor försökte ständigt få pengarna att räcka. Jag klättrade upp ur den där fattigdomsbrunnen. När jag var barn lekte jag här ute om somrarna och anade ingenting om tiden som ständigt krymper. Den gången var min morfar och mormor fortfarande verksamma människor, ännu inte åldrade till orörlighet och väntan. Han luktade fisk och hon saknade alla sina tänder. Trots att hon alltid var snäll fanns det något skrämmande i att se hennes leende öppna sig som ett svart hål.
Nyss befann jag mig mitt i första akten. Nu har redan epilogen börjat.
Isen sjöng därute i mörkret och jag undrade om jag höll på att få en hjärtattack. Jag steg upp och mätte mitt blodtryck. Det var inget fel på mig, blodtrycket 155/90, pulsen normal, 64 slag. Jag kände efter om jag hade ont någonstans. Det värkte svagt i vänster ben. Det brukar det göra och är inget jag oroar mig över. Men isen där ute gjorde mig illa till mods. Det var som enegendomlig kör av otydliga röster. Jag satte mig i köket och väntade in gryningen. Det knäppte i timmerstockarna. Antingen var det kylan som spände i träet eller en mus som rörde sig i någon av sina hemliga gångar.
Termometern utanför fönstret visade på minus 19 grader.
Idag kommer jag att göra som alla andra vinterdagar. Jag sätter på mig en badrock, trär ner fötterna i ett par avklippta stövlar, tar yxan och går ner till bryggan. Det går fort att hugga upp hålet, eftersom isen inte är hårt frusen där jag har min vak. Sedan tar jag av mig och doppar mig i det sörjiga vattnet. Det gör ont, men det är som om kylan förvandlas till en intensiv värme när jag väl tagit mig upp på isen igen.
Jag kliver ner i mitt svarta hål för att känna att jag fortfarande lever. Efteråt är det som om ensamheten långsamt tonar bort. En dag kanske jag kommer att dö av chocken när jag kliver ner i vaken. Eftersom jag bottnar kommer jag inte att försvinna under istäcket. Jag kommer att stå i hålet som snart har frusit igen. Där kommer Jansson som kör posten här ute bland öarna att hitta mig.
Han kommer aldrig, så länge han lever, att förstå vad som har hänt.
Men jag bryr mig inte om det. Jag har inrättat mitt hem som en ointaglig fästning här ute på skäret jag ärvde. När jag går upp på berget bakom huset kan jag se rakt ut mot havet. Där finns ingenting annat än kobbar och bådor som låter sina svarta och hala ryggar skymta just ovanför vattenytan eller istäcket. Ser jag åt andra hållet tätnar innerskärgården. Men ingenstans ser jag något annat hus än mitt eget.
Naturligtvis var det inte så här jag hade tänkt det.
Det här huset skulle vara mitt sommarställe. Inte den yttersta skansen som jag måste försvara. Varje morgon när jag huggit upp min vak eller klivit ner i ett sommarvarmt vatten återvänder min undran över vad som egentligen hände med mitt liv.
Jag vet vad som hände. Jag begick ett fel. Och jag vägrade att acceptera påföljden. Hade jag vetat det jag vet idag, vad hade jag gjort då? Jag kan inte svara. Det enda jag är säker på är att jag inte hade behövt sitta här som en fånge långt ute i havsbandet.
Jag skulle ha levt mitt liv enligt den uppgjorda planen.
Redan mycket tidigt i mitt liv bestämde jag mig för att bli läkare. Det skedde den dag jagfyllde 15 år och min far till min stora häpnad bjöd ut mig på restaurang. Han som själv var servitör och som ett utslag av en envis strid för sin värdighet enbart arbetade på dagarna, aldrig kvällarna. Blev han beordrad till kvällsskift sa han upp sig. Jag kan fortfarande minnas min mors oroliga gråt när han då och då kom hem och meddelade att han hade slutat. Nu skulle han plötsligt ta med mig på restaurang. Jag hörde min far och min mor gräla om jag skulle få lov att gå eller inte. Det slutade med att min mor låste in sig i sovrummet. Det brukade hon göra när något gick henne emot. Under vissa särskilt svåra perioder tillbringade hon nästan all sin tid inlåst i sitt rum. Där luktade alltid lavendel och tårar. Själv sov jag i kökssoffan och min far lade med djupa suckar ut en madrass på golvet.
Jag har i mitt liv stått inför många gråtande människor. Under mina år som läkare mötte jag de döende och de som tvingats inse att någon nära anhörig hade drabbats av en obotlig sjukdom. Men aldrig att deras tårar utsöndrade en doft som påminde om min mors. Min far förklarade för mig på väg till restaurangen att hon var överkänslig. Jag kan fortfarande undra vad jag svarade. Vad kunde jag egentligen säga? Mina första minnen i livet var att jag hörde min mor gråta timme efter timme över pengar som fattades, fattigdomen som tärde på allt i våra liv.Min far tycktes inte höra hennes gråt. Var hon på gott humör när hon tog emot honom då han kom hem, var allting bra. Låg hon på sängen i sin lavendeldoft var det också bra. Min far brukade ägna kvällarna åt att ordna sin stora samling av tennsoldater och ställa upp dem i enlighet med rekonstruktioner av historiska fältslag. Innan jag somnade kunde han sjunka ner på min sängkant, stryka mig över huvudet och beklaga att min mor var så känslig att det tyvärr inte var möjligt att ge mig något syskon.
Jag växte upp i ett ingenmansland, mellan tårar och tennsoldater. Och med en far som envist hävdade att det en servitör och en operasångare hade gemensamt var nödvändigheten av ordentliga skor för att kunna utföra sitt arbete.
Billiga böcker