Stäng
Timo Koskis galna dans
I
Det hade varit en dålig vecka. Först skiten med bruden som gjort slut. ”En lokal byhora”, hade Timo Koski sagt till chefen på firman efter att han klappat till henne. Sedan somalierna de misshandlade utanför Koskis lägenhet. Men han klarade sig från snuten och lastade inte sina kompisar för att de spöat upp ett par svartingar.
Koski var en tanig 19-åring, 1.80 och 63 kg, som gillade paintball och brukade hänga ihop med skinnskallarna i Västerås. Nu skulle han träffa en av sina bästa polare, Micke, och supa till. Det var fredagen den 10 mars.
”Mamma och jag ska handla kläder”, förklarade han för chefen, Gösta Grönros. Efter lunch drog han iväg på sin tioväxlade finska Tunturi.
Grönros gav Koski ledigt i utbyte mot att han ställde upp på lördag morgon för att montera en grundvattenpump hos ABB. Men han skulle få vänta förgäves.
Det var halvmulet och någon plusgrad när Koski cyklade hem från verkstaden. Det klarnade mot kvällen när Västerås SK tog emot Vetlanda iSM-semifinalen i bandy. Men det var inget som berörde Micke och Koski. De laddade upp med bärs, Bacardi och Cola innan de fortsatte nere på stan. Carolas show på Extremes var det som drog folk. Men vad fan, Carola? Och Extremes var för snobbigt för Micke och Koski.
De valde Absolute, där Koski tagit sin första krogfylla. Drog i sig var sin sträng amfetamin inne på muggen. Sedan träffade Micke en tjej och följde henne hem. Koski lutade sig tillbaka med bärsen i näven när de gick. ”Är det okay?” frågade Micke.
”Det är lugnt.”
Strax före två stod Koski ensam ute på gatan. Han passerade Domkyrkoesplanaden på väg hemåt då en man i kavaj och geléfrisyr dök upp vid sidan av honom och frågade vart han skulle. Fyllo, tänkte Koski när mannen slagit följe med honom.
De var nästan grannar i Gideonsberg, i Västerås utkant, och mannen la förtroligt armen om axlarna på honom. ”Vad snygg du är”, sa han.
Koski hann inte reagera förrän han ville ha en kyss också. ”Vad i helvete?” Koski stelnade till och försökte dra sig undan, men geléfrisyren tog tag med bägge armarna om nacken och vred ned huvudet på honom. Koski kokade. Efteråt hade han suddiga minnen av vad som hänt.
Han fick upp kniven ur jackfickan och högg bakåt, nedböjd framför mannen. Greppet släppte. ”Vad gör du?” skrek mannen. Blodet rann från hans ansikte och han slog hål i luften mot Koski. Som fortsatte hugga, dansade runt mannen som en boxare och högg tills han föll ihop.
Rättsläkaren skulle finna 64 knivhugg i kroppen. Nio var djupa, ett par av dem dödande, och de andra 55 såg ut som hysteriska hack i huden.
Koski hade panikslagen sprungit norrut. Fick för sig att det var först nu amfetaminet började verka, fyra, fem timmar efter att han dragit i sig det. Sådan hjärtklappning hade han när han kom hem, vågade inte tända lyset eller visa sig i närheten av fönstren.
Han kom lite fel först och hamnade i Skallberget, där han väckte Ricky, en kroppsbyggare som Koski känt i flera år. ”Snuten är efter mig. Jag har stuckit ned en bög”, sa Koski redan ute i trapphuset. Ricky såg blodet på händerna och jackan när han kom in i hallen och tänkte, vad fan har han gjort nu?
Koski försvann in på muggen och tvättade av sig blodet. Han fick låna en jacka av Ricky som inte orkade med jiddret om att snubben försökt kyssa honom och kanske var död nu. ”Det är ingen som har dött. Ta det lugnt och åk hem”, sa han.
Väl hemma ringde Koski till Jeanette, som just gjort slut, och till Sandra som han var ihop med före Jeanette, men fick inte tag på någon av dem. Då tog han cykeln hem till sin mamma och la sig på soffan i vardagsrummet och somnade.
II
När larmet kom trodde polisen det var ett av kvällens fyllon. Några minuter senare blev de uppringda igen av dem som hittat den blödande mannen. Men det var för sent när ambulansen kom.
En av de första polismännen på platsen var pojklagsledare i Västerås IK, och såg att den avlidne var den 29-årige hockeyspelaren Peter Karlsson. Tidningarna hade nyheten med infällda bilder av den blonde backen på söndagen. Det var i efterdyningarna av Stureplansmorden och de 64 knivhuggen fogades snart till raden av obegripliga våldsdåd i media.
Söndagens kvartsfinalmatcher i elitserien inleddes alla med en tyst minut till Peter Karlssons minne. Västerås förlorade hemma i Rocklunda den fjärde och avgörande matchen mot Malmö. Landslagscentern Daniel Rydmark i Malmö sa efteråt att det varit hans jobbigaste match. Hanhade spelat ihop med Peter Karlsson som junior i Västerås.
Peter Karlsson var en av de mera lovande pojk- och juniorspelarna i sin årgång. Spelade i Västmanlands tv-pucklag och debuterade för Västerås a-lag som 16-åring. Hela tiden med Curre Lundmark som tränare och vän i Peters familj.
Nu skulle Lundmark göra sin sista VM-turnering som Tre Kronors förbundskapten innan han flyttade till Tyskland. Koski hade anhållits på tisdagskvällen efter dådet. Åklagaren visste att han hade fallet i hamn. Men det var långt ifrån avgjort om Koski skulle dömas för mord. Åklagaren förklarade på en presskonferens vad som hänt. Så sa han, ”Det finns ett ord för det där, när en man närmar sig andra män …”
Lundmark hörde det på radion. Han var på väg hem efter ett föredrag i Stockholm och blev upprörd. Gick hem till Peters föräldrar, Egon och Kerstin, för att stötta dem. ”Peter var inte homosexuell. Det var inte hans läggning”, intygade Lundmark.
Ingen hade vetat om något sådant. Många av hockeyspelarna reagerade likadant. Som om det var någon smutskastning. För föräldrarna var det en chock. Först beskedet om sonens död och sedan när polisen kom tillbaka och sa att han varmördad för att han var homosexuell. Egon sjönk ihop och sa inget på en kvart.
Fortfarande ett halvår efteråt var det svårt att förstå. När jag kom hem till dem frågade de om jag trodde att det var sant och jag sa att det var så. De grät gång på gång under vårt möte.
Mot slutet hade det lättat lite och de körde mig till Gideonsberg där Koski och Peter bott på parallella gator. När vi skulle skiljas åt frågade Egon, ”Tänker du skriva att han var homosexuell?”
Curre Lundmark förklarade på telefon från Berlin, där han tränar Preussen Devils, att han grubblat på det där efteråt. Men det gick inte ihop.
”Jag såg honom ihop med tjejer. En självständig kille som klarade av rollen som hockeyspelare. Åtminstone då jag hade honom, tills han var 20. En sprallgök i omklädningsrummet och lite godmodig. Tekniskt bra och stor och stark, men för snäll.”
Peter Karlsson blev aldrig ordinarie i Västerås. Den mentala styrkan höll inte, enligt Lundmark. Han hamnade istället i division ett-klubbarna i närheten. Sista säsongen han var med i Västerås a-lagstrupp var 1992/93 då han spelade 15 matcher i laget som tog hem elitserien och sedanslogs ut i kvartsfinalen av Djurgården. Sedan dess hade han varit utlånad till Avesta och Örebro i division ett östra.
Billiga böcker